Musik

Ja, det är ju ingen lång, ringlande och guldkantad musikkarriär, men den tassar på där vid sidan om och smyger sig ofta in i allt annat jag gör. Och jag fick en grammis till sist så, va fasen:

Sex år av pianolektioner i kommunala musikskolan lämnade mig fullständigt oberörd. Jag fick ingen som helst indikation på att piano gick att använda till något annat än att spela efter noter på och ”Se jag sitter ensam vid spisen” var inte någon personlig favoritlåt.

Jag var tolv år när pappa fick en gitarr och den blev min på en gång. Min tyska mamma hade lärt sig en imponerande repertoar av svenska visor som jag hört hela uppväxten så det var där jag började, med Birger Sjöberg, Taube och Dan Andersson.

I Farsta där jag växte upp var elgitarrer, förstärkare och trumset oerhört sällsynta så det var först när vi flyttat och jag börjat gymnasiet som det dök upp folk att spela ihop med. Det var under proggens glansdagar så den varma halvan av året fans det gott om musikfestivaler med lediga lastbilsflak där tonårsband med ändlösa instrumentallåtar kunde få spela en stund.

Stockholm Open

”Stockholm Open” hette bandet, eftersom vi aldrig kunde enas om något vettigt namn att byta till Så småningom gick det ganska bra, dom andra byggde ett PA , jag skrev texter och runt 1980 hade vi nått våra drömmars mål; att spela på dom riktiga ställena inne i stan. Mosebacke, Studion, Kurbits, Engelen, Musikverket… allt vad det var... Men det fortsatte lite till ändå.

Kråkan

Jag började kompa en sångare som hette Åke ”Kråkan” Nilsson som sjöng svarta låtar om alkoholmissbruk och ångest och som var lite på G ett tag. Vi åkte runt och turnerade, spelade live i radio och TV,  ”Måndagsbörsen” bl.a... och jag spelade på en av ”Kråkans” skivor, ”Kärlek du Röda”.  (Tv giget från 1981 finns på You Tube, som en märklig arkeologisk inblick i sedan länge en flydd era)

Ger övning färdighet?

Jag övade och övade. Hela tiden. Åtta timmar om dan skulle det vara. Få har tränat så mycket som jag med så lite resultat. Det handlade mest om att vara snabb. Jag kan fortfarande inte riktigt begripa hur man gör för att spela lagom mycket i en låt.

Det jag fantiserade om var att bli en ”duktig” gitarrist, att jag skrev låtar och texter märkte jag inte. Det var bara en förevändning för att få nåt att spela mycket gitarr i.

Åttiotalet

I början av 80-talet började dom andra i bandet droppa av till mer målmedvetna projekt och när jag kom in på DI:s radioproducent linje var det nästan som en befrielse att få stänga gitarrlådan och lämna det maniska övandet bakom mig - Trodde jag. För spelandet smög in i mycket av det jag gjorde sedan också. I radiopjäserna la jag egen bakgrundsmusik, skrev egna jinglar till programmen och gjorde skojlåtar till sketcherna.  Och plötsligt var jag ute och spelade igen, med trumlegenden Åke Eriksson, ”Dr Åke”. Fast nu utan ambitioner att det skulle bli nåt. Men det var väldigt kul och blev många spelningar under några år.

Låtar för barn

Runt 1990 fick jag en förfrågan om att göra musik till gamla barnramsor. Jag tog med Lars In de Betou, ”Putte”, i projektet och tillsammans gjorde vi ”Gretas Radioprograms Show” som sedan blev ”Gretas TV-programs show”. I den sistnämnda var idén att göra MTV-iga videor till nygjord musik om ”Pelle Plutt”, ”Den lilla, lilla gumman”, ”Knut knöt en knut” och andra tidlösa ramsor. Paul Vesenlund gjorde videorna på det mest ambitiösa sätt och dom kom attrulla rätt mycket i TV. Det fanns liksom inget liknande. Då.

Det hela tog skruv och jag och Putte fick göra fler musikvideor. ”I var och varannans värld” och ”Planeten Pi”, program som gjordes kring 1992-93, handlade det om naturvetenskap. Fortfarande som en snegling mot MTV,  pastischer på Talking Heads, Roxette, Sting och Madness men med titlar som ”Hävstångssång” och ”Tunga Saker”.

Efter ett tjugotal låtar på det temat tyckte vi att det var dags att göra låtar om det allra viktigaste, om att vara människa med känslor som att vara ledsen, arg, besviken och rädd. Det blev ett dussin videor under rubriken ”Känsliga Bitar” som med tiden följdes upp av ”Mycket Känsliga Bitar”. Största hiten var ”Nöjd”. Det mesta släpptes på skiva och vi var nominerade till grammis tre gånger innan vi äntligen fick den på fjärde försöket, 2004. På vägen hade vi fått idel fina recensioner och en utmärkelse av SAMI som kändes väldigt flott.

Vi drog oss länge för att försöka göra låtarna live, men våren 2000 satte ”Musik i Väst” ihop en turné åt oss och efter idogt repande gav vi oss iväg. Det var så klart fruktansvärt roligt och de tio kommande åren fortsatte vi att spela sammanhängande eller strögig i folkparker, skolor, festivaler och teatrar.

I TV fortsatte vi att göra låtar och ”videor” för barn men nu med sagovärlden som tema. Till ”En sagolik kväll”, som vi gjorde två serier av, skrev vi låtar till Askungen, Hans och Greta, Haren och Igelkotten och en massa andra bekanta från fabelvärlden.

”En Gudalik Show” fick låtar om Zeus, Hades och Kung Midas (”Sanden blev till guld”). Det blev aldrig någon skiva av allt det, har inte blivit än i vilket fall. Det var liksom för tungrott att ha med skivbolag och marknadsavdelningar att göra och att alltid få höra att ”-Barnmusik.. Det är jäkligt svårt det.”  

Ända från första skivan vi gjorde har jag och Putte sagt till varandra: ”En dag.. En dag kommer det att komma fram unga fullvuxna människor till oss, fatta våra händer, titta oss i ögonen och säga…”  Ja, typ tacka för låtarna dom gillade när dom var små. Någon slags vacker påhittad filmsekvens som vi visualiserat när det varit motigt efter någon missad grammis. Lite så har det börjat bli nu vilket är rent larvigt kul. Barnlåtarna, programmen och videorna är nog det jag är mest nöjd med. Så, det kanske är dags för ett nytt försök. Några ”Best Of”, några ”Absolut Känsliga Bitar”, ”Anders & Putte live in Japan”.

dekorbild2


Heter det vuxenlåtar?

Vid sidan av barnlåtarna har jag skrivit låtar i största allmänhet. ”Vuxenlåtar” borde det heta då, men det låter så väldigt… konstigt.

1999 satte jag ihop en föreställning med som jag körde på Mosebacke. Tanken var väl att jag skulle börja ta upp spelande igen där jag slutade innan DI men så brakade TV-karriären igång på allvar och det hanns inte med. Det tog tio år innan jag fick ihop det och 2010 gav jag ut skivan ”Buckliga ord, knyckiga låtar”. Det var hemskt nervöst. Jag var fortfarande kvar på Allsången och var fast övertygad om att recensenterna skulle hugga mig i bitar för att ens drista tänka tanken att skriva och, framförallt, sjunga själv.  En del beska kommentarer minns jag men när jag kollar lite snabbt nu så tycker jag att de flesta recensionerna ser rätt bra ut. Jag var kanske lite överkänslig.

Med de egna låtarna var det samma som med barnlåtarna; det tog tid att våga göra det live. Gitarrövandet återinträdde i livet, även om det inte blivit lika intensivt nu när det finns en familj som räddar mig från det mest maniska plinkandet.

På vägen träffade jag en basist, Jonas Olofsson, med tålamodet att repa nästan hur mycket som helst och förmågan att täcka upp där jag går vilse, och sen några år tillbaka spelar vi ”På tu man hand”. Mina låtar med en väldig massa mellanprat där jag lägger ut texten om saker som berört mig. Lite som ett sommarpratarprogram, tror jag man kan säga, fast med bara egen musik och text.

Just nu, i skrivande stund december 2013, håller vi på att spela in nya låtar så fort det finns en dag ledig. Det går oändligt långsamt som med mycket jag gör. Jag vill ändra. Peta i texten. Krångla i versen. Korta refrängen. Pröva med en tramporgel och – framförallt – Lägga om gitarren. Jag spelar ju fortfarande alldeles för fort och för mycket.

Men jag räknar med att ha en blomstrande viskarriär rullande med stillsamma gig på små hembygdsgårdar i Västmanland och i gamla Folkets Hus i Gästrikland inom…  
…en någotsånär överskådlig framtid.