På scen

I lågstadiet framförde jag en bit av ”Tom Sawyer och Huckleberry Finn” för klassen. Det var uttagning till någon slags tävling i muntligt framförande. Det gick skitdåligt och det dröjde länge innan jag prövade igen.

I början av 80-talet så hade det börjat gå rätt bra för ”Sthlm Open”, bandet jag spelade i. (Jag önskar än i dag att vi hetat vad som helst utom det). Det som stack ut mest för egen del var att jag utvecklat mellan-pratet till små stand-up nummer och när vi gjorde en live inspelning för Radio Stockholm kring -81 så fyllde mina monologer nästan lika mycket tid som musiken. Jag antar att det var där någonstans jag förstod att jag stack ut mer när jag pratade mellan låtarna än när jag spelade i dom.

Mycket av det jag sedan sysslade med på radio handlade om att skriva och framföra egna manus: sketcher, radioteater, adventskalender.

Även efter klivet över till TV handlade väldigt mycket om att skriva olika slags sketcher och manus. Först till barnprogrammen, till ”Bullen” och sedan till underhållningsprogrammen, ”Det Kommer Mera” och ”Sverige-Sovjet”. Och att medverka förstås.

Jag fick testa att göra lite film också. 1987 var jag med i ”Artisten”, hade liksom huvudrollen i filmen i filmen, som vann en British Academy Award för bästa kortfilm.

1996 fick jag huvudrollen i en film. Jag hade varit och provfilmat för ”Adam&Eva”, skulle eventuellt ha spelat Adam, men fick istället rollen som Johan i den lite udda ”Slutspel”. Den är rätt skön faktiskt, Christer Henriksson blev nominerad för en guldbagge för sin roll som sunkig smågangster. Lennart Jäkel är fantastisk som fixare och Sven-Bertil Taube dyker upp i en väldigt märklig liten roll. Mitt i allt springer jag runt, är bakfull och försöker se på fotbolls-VM med två torpeder efter mig. Men allt slutar lyckligt och jag blir ihop med en sockersöt Melinda Kinnaman till slut.

1999 satte jag upp en egen föreställning på Mosebacke. ”Bipedalism (fint ord för tvåbent gång )”. Egna låtar och monologer. Om att gå, vart man går och hur. Jag hade grannar ovanför mig där hela familjen gick på hälarna med full kraft dygnets alla timmar. Jag tror jag behövde göra något kreativt av det i ren terapi. Hamburger Börs ”inhouse” regissör Hans Marklund och Börsens ägare Alan Evans var där och såg och så fick jag erbjudandet att vara med om att sätta upp en show hos dom.

R.E.A

Idén var rätt enkel. Dom mest nöjda gästerna hade Hamburger Börs när alla fått skratta ordentligt. Det får gärna handla om samtidsfenomen och gärna vara en hel del sång och dans. Shåw, liksom. Lite som After Dark fast utan att mima så att man kan ändra och uppdaterar hela tiden. Roligt Elakt Aktuellt.

Det var Babben Larsson, Sissela Kyle, Andreas Nilsson, Janne Åström och jag som skulle var roliga tillsammans. Calle Norlén skrev det mesta. En ganska spretig bukett och jag tror alla inklusive vi själva undrade va fasen det skulle bli. Om det gick bra borde vi kunna spela några månader och gick det illa och allt lades ner borde det väl snabbt falla i glömska, kalkylerade jag.

I januari 2000 skulle vi ha premiär. Biljetterna sålde dåligt och marknadsföringen var obefintlig men vi gjorde några provföreställningar som gick förbluffande bra och jag tror något slags rykte kom igång. Att vi hade nåt... Men att premiären skulle bli ett sånt klang- och jubelkalas… Näe, det hade vi inte vågat hoppas på.  Och tittar jag på showordningen från första föreställningen förstår jag det inte riktigt nu heller. Men jag antar att vi fyllde i något tomrum i nöjesvärlden. Parodier på samtida kändisar, artister, TV-program och företeelser fanns såklart, men det här var innan ”Hey Baberiba” och ”Partaj” så jag antar att ingen gjorde det lika fullt ut som vi.

Ett par månader blev till ett helt år. Vi gjorde serien i två säsonger i TV och fick gästartister vi knappt vågat drömma om: Tommy Körberg, Björn Skifs, Lena PH,  Loa Falkman, Lisa Nilsson, Petra Nielsen, Anneli Alhanko! m.fl.

Runt 2003 klev Sissela av och det blev lite oroligt ett tag tills vi hittade Sussie Eriksson och sedan har det rullat på. Ett år blev till två blev till tre och vi började skoja om att vi skulle köra i fem år. Och sedan i tio och nu, 2013, spelar vi fortfarande. I skrivande stund sitter jag på tåget till Göteborg och Kajskjul8 som blivit något av vår nya hemmaplan.

Från de som var med vid premiären är det bara jag kvar. Det är många som varit med under åren. Maria Möller, Annika Andersson, Rachel Molin, Anna Pettersson, Andreas Nilsson, Janne Åström. Det känns egentligen som att alla är med men att vi turas om att spela. Just nu, hösten 2013, är det jag Ola Forsmed, Katrins Sundberg och Anna Carlsson. Hans Marklund är fortfarande med och regisserar, gudskelov. Utan Hans, ingen Shåww.

Våren 2013 prövade vi att ta det på turné vilket var en utmaning. Dels att ta det utanför storstäderna men inte minst att spela på teatrar istället för, som vi är vana vid, spela för en krogpublik. Men det gick fint och vi tänker försöka göra det igen så fort tillfälle ges och alla, några, vissa… kan.

Att det hållit så länge är jag förstås oerhört glad över. Vi kör väl ungefär 1 år med varje show innan vi gör en helt ny. Under tiden går vi in och ändrar hela tiden. Skruvar och vässar och testar, kapar och lägger till, tills vi har en föreställning där skratten väller in som vågor mot scenen. Från början till slut. Hittills har vi alltid lyckats ta oss dit.

Det och att vi använder och blandar alla former av humor vi känner till, smalt och brett, högt och lågt, sång och dans, parodier på andra och egna karaktärer är väl anledningen till att vi fortfarande ångar på.

Jag har varit med och skrivit material ända sedan början men med tiden har det blivit mer och mer och nu skriver jag det mesta av det vi gör. Det är kanske den största drivkraften för egen del; att få komma upp med konstiga idéer, formulera dem och få följa med dem hela vägen upp på scen. Det kommer jag aldrig att tröttna på.

Annat på scen

Nä, det är inte så hemskt mycket. R.E.A har fyllt upp det mesta av tiden och lämnat väldigt lite övrigt att önska, man får utlopp för det mesta under en säsong. Men lite annat har det blivit, mest skriva.

Under några år fungerade lite som ”inhouse” manus författare på Börsen. Jag skrev manus till ”Fantastix”, en föreställning med Cirkus Cirkör, Markoolio och Linda Lampenius  2003. Till Nanne Grönwalls show 2007 och till ”Primadonnor” 2009.

2010 gjorde jag en nyöversättning av ”GREASE” som sattes upp på Göta Lejon. Det hela skulle utspela sig i ett svenskt 50-tal så jag försökte göra mesta möjliga av brytningstiden mellan gamm-Sverige och det nya som växte fram i moderna förorter med skinande kök, TV apparater och nya värderingar.

2009 gjorde jag en liten roll i ”Rocky Horror Show” på Scala i Karlstad.

2015 fick jag uppdraget att "tvätta" manuset till "Abba - The Party" som hade premiär i Januari 2016.
Förenklade, förkortade men framförallt fick jag det förhoppningsvis att bli lite roligare.

Med början 2000 och kanske 10 år fram har jag och Lars In de Betou kört barnföreställningen ”Känsliga Bitar” runt om i landet. Mest musik men väldigt mycket kul dialoger emellan.

Föreläsningen ”Att våga fast man inte törs” tog lång tid att våga göra men nu kör jag den så fort jag kan och någon vill ha den. Jag har varit på ganska många ”inspirations”-föreläsningar genom åren där människor med framgång har berättat om vägen dit.

Föreläsningarna handlar ofta om att sätta upp ett tydligt mål, fokusera på det och tro på sig själv och dom som pratar är alltid väldigt bra. Men… om man har svårt med att riktigt tro på sig själv och aldrig haft något mål att fokusera på. Vad gör man då? Om man ändå känner att man vill ta sig vidare. Så har det känts för mig och så tror jag det är för många, så det handlar föreläsningen om: Att våga fast man inte törs. Att ta sig an utmaningar och chanser när dom dyker upp och hitta ett sätt att tro att det faktiskt kan gå bra. Jag har åkt runt med föreläsningen i tio år och nu den känns riktigt bra.

Ja det var väl det. Scenbiten… Mest REA. Ja, det kunde jag ju skrivit på en gång så hade det gått snabbare.