SÅ ÖNSKAR JAG DET SKA VARA DU
Och tänk vad universum är ändlöst, mörkt och kallt
Det är så tomt och ensligt här trots stjärnor överallt
Åh, allt är så oändligt stort och allting så lång bort
Jag önskar bara ett av alla avstånd varit kort
Varje gång nån går i trappan om jag hörde någon gå där nu
Om det ringde eller knacka så önskar jag det skall va du
När jordens berg och slätter och alla hav har skilt oss åt
då ringer vi varann och hela rymden hör på
Och stjärnorna dom suckar säkert roat åt vårt prat
Om längtan och om ensamhet om långt bort och om snart
Varje gång nån går i trappan om jag hörde nånting nu
Om det ringde eller knacka så önskar jag det skall va du
Men det är mitt i natten Och blåst och snö som yr
Det är för sent ändå Bussen har slutat gå Och taxin är för dyr
Du sover säkert redan nu Och drömmer vad du vill
Men jag blir kvar vid fönstret här Och längtar en stund till
Varje gång nån går i trappan om jag hörde någon gå där nu
Om det ringde eller knacka Så önskar jag att det var du
Om en vind smög in rörde min gardin
Om jag hörde en bil som stanna till
Om jag hörde steg i gruset och jag hörde nånting nu
Porten öppnas här i huset Jag hoppas att det skall vara du.
I en rymd utan slut svävar en jättelik himlakropp och där någonstans var det alltså tänkt att vi skulle hitta till varann?
BARA DU OCH JAG
Jag vet inte heller hur det slutar
Jag vet inte heller vart vi ska
Vi har bara just kommit till ytan
Vi har bara alldeles just sagt ja
Och det jag ville säga nyss
Blev tystat av en salt och soldränkt kyss.
Så jag tror det slutar bra
Du blåste bort all oro när du sa:
Det är ju bara du och jag
Jag minns inte heller hur det börja
Jag vet inte riktigt hur det var
Du har sagt jag sa en massa smörja
men nåt jag måste sagt som lät bra
Och det var säkert flera år
som du var hon med långt mörkt, lockigt hår
Och jag minns att jag blev glad
vI möttes av en slump en dag på stan
och stod där bara du och jag
Håll fast. Håll i.
Tänk inte så mycket, låt bli
Håll fast. Håll i
Det är ju bara vi
Jag vet inte heller var vi hamnar
Jag vet inte heller hur det blir
Tiden går man slår sig och man ramlar
tumlar runt och dummar sig och stri’r
En del går lätt, en del tar hårt
Men vi har själva valt det som blir vårt
Så jag tror det slutar bra
Om allt får va så enkelt som du sa:
Det är ju bara du och jag
På en plats i östra Afrika finns fotavtryck efter våra första upprättgående förfäder. En hon och en han sida vid sida, början på ett förhållande med en lång väg kvar att gå.
STÄVA PÅ
Det är så fint här, vinden svalkar, solen skiner
Vi stävar österut, och land syns ingenstans
Vi har haft sällskap utav valar och delfiner
Här är en stillhet som jag inte trodde fanns
Vi styr mot öar utan namn på någon karta
Norr om Moluckerna, men söder om Sorong
Det har vart fina dagar, ända sen vi starta
Men utan er, blir ändå varje timme lång
Hej å hå, Stäva på, bort mot moln och horisonter,
Det känns långt nu, allting leder fram till oss,
Som fått en liten stund i ljuset nu
Hej å hå, Stäva på, bort mot stjärnorna i natten
Vi skall ut på vida vatten, Stäva på
Ja, jag är långt bort, men i hjärtat är jag hemma
Jag skrotar runt bland alla drömmarna vi har
En del förstås kan bara ödet själv bestämma
men jag vill hem och vara med om alla dar
Hej å hå, Stäva på, Ut mot moln och horisonter
Det känns långt nu, men snart så är vi där ändå
Hej å hå, Stäva på, Bort mot stjärnorna i natten
Vi skall ut på vida vatten, Stäva på
Där väntar nya kontinenter,
Nya människor och land
Vi vet inte vad som händer
Det är stort och lite skrämmande ibland
Hej och hå..
En gång gick jag till sjöss. Det var verkligen inte länge men på andra sidan jorden, så det räckte precis till en sjömansvisa.
JAG VILL DU SKA BLI GLAD IGEN
Du minns du när vi simma över viken till andra sidan sjön
och alla andra sagolika dar du tror du har förlorat tappat eller bara drömt
Vad är det för fågel som fladdrar i ditt bröst
Som pickar på ditt hjärta och skriker omättligt på tröst
Och vad är det för himmel där solen aldrig skiner
dit stjärnor aldrig vill och våren aldrig når
Som skuggar dina sinnen
Som bleker dina minnen
Som rinner bort Och alla dar blir grå
Jag vill du skall bli glad igen, Sådär som du var då
Jag ville hitta nånting bra, och göra hela himlen blå
Och varför den här kvarnen som maler hela ti´n
Du tror du skall bli galen och får en annan medicin
Är det som en hinna, som inte vill försvinna
Som skiljer dig från dagen, Från allt som kunde bli
Från allt som kunde vara som förut om du bara
fick vakna upp och natten var förbi
Jag vill du skall bli glad igen, Sådär som du var då
Jag ville hitta nånting bra, och göra hela himlen blå
Jag vill du skall bli glad igen
Jag vill, jag vill du skall bli hel
Jag ville hitta några ord
som gav dig tröst
Som gav dig mod
Som gjorde allting bra
Bara du blir glad igen…
Det kan hända att vi plötsligt blir stående mitt i steget. Som att vi tappat något, men inte riktigt vet vad. Bara att det måste varit viktigt för ingenting blir någonsin detsamma igen. Var det det som hände dig?
Till pappa.
SENSOMMARVISA
Nu har Ohlsson stängt stugan låst grinden och åkt
Nu har allt hopp om högtryck blivit visshet om ett lågt
Och Stockholmarn’s bygge av en bastu lades ned
där är virke på hög och sex plintar på sned
Och båtjäveln vi aldrig ens fick igång
Det var kugghjul som glappa och nån tjorvig pistong
Det rasslar i aspar, det ruskar i björk
och himlen är stjärnklar och mörk
Och det är bara sekunder till höst överallt
Så förlåt kära sommar Var det här allt?
Nu skall badbryggan upp den som knappt varit i
Nu skall flaggorna halas men det skiter vi i
Vi har sent lagd semester, Kom sent ifrån stan
Står i regnet och vinkar när grannarna far
Och kurar i mörkret med levande ljus
medan korsspindlar väver ett nät runt vårat hus
Alla kvittrande fåglar har sjungit farväl
Här hörs bara sjöfåglars gräl
Det är bara sekunder till höst överallt
Så förlåt kära sommar var det här allt.
Det är bara sekunder till höst överallt
Dom sa att värmen skulle komma men här är det kallt
Så förlåt kära sommar var det här verkligen allt?
Var det här allt? Det undrar vi ju ganska ofta om ganska mycket. Inte minst sommaren.
MAILET FRÅN PJ
Är mer än femton år sen som jag sålde allt jag och for
och revet här i havet under mig blev mitt kontor
Jag har aldrig längtat hem och aldrig ångrat att jag drog
Här nere blev jag ny igen när han jag varit dog
Men jag är kvar här på planeten
Jag svävar viktlös i det blå
Och det är hela hemligheten
– att jag blev lyckligare så
Och året här var galet, jag har knappt ens vart iland
Det var stora stim med mantor här och valhaj med ibland
Det är knappast nån semester, det är mycket slit och fix
För ryssar vill ha service, men sen ger dom bra med dricks
Och jag är kvar här på planeten
Jag svävar viktlös i det blå
Det är hela hemligheten
att jag blev lyckligare så
Nu har gått ett tag sen nån var här på besök
Där hemma får ni barn och hus och kaklar era kök
Och jag blir inte yngre kanske nåt i mig tagit stryk
Men vilken dag som helst har jag gjort 15 000 dyk
Och jag är kvar här på planeten
Jag svävar viktlös i det blå
Och det är hela hemligheten
att jag blev lyckligare så
Och här på havets tysta ängar och under Södra Korsets glans
Där kan vi sväva fram som änglar och aldrig längta någonstans
Nästan varje kväll sågs vi över en öl sent på kvällen när båda äntligen jobbat klart. Vi sa alltid: ”Fan, man borde sälja allt och bara dra.” Och en dag var han verkligen borta.
PROBLEMET MED BLÅBÄR
En gång i tiden, rätt länge sen nu
hände det jag skall berätta
En blåbärspojk gick för att söka en fru
den enda, den utvalda, rätta
Problemet med blåbär det är
att dom alla är lika som bär.
Blåbäret grubbla och tänkte som så:
Bäst är nog att annonsera
Han skrev ”var finns du som är rund söt och blå”
och fick 1 biljon svar eller flera
För problemet med blåbär det är
att dom alla är lika som bär.
Då får jag väl söka till fots dag och natt
sa blåbäret och gick åt skogen
där tusentals blåbärinnor ropa glatt:
Ta mig jag skall vara dig trogen
Problemet med blåbär det är
att dom alla är lika som bär.
Vem skulle han välja, ett knepigt beslut
så blåbäret fortsatte fara
runt världen att finna den rätta tills slut
och snart stod han mitt i Sahara
Problemet med blåbär det är
att dom hemskt sällan återfinns där
Sand bara sand så långt ögat kan nå
Ensam står han i en öken
Plötsligt kommer där rullande söt, rund och blå
en förtjusande blåbärs fröken.
Problemet med blåbär det va
att dom alla var så hemskt lika
Men nu är du den enda, utbrister han glatt
Han har funnit den rätta till sist
Och hon säger, när han frågar var hon hart vart:
Vi är uppvuxna på samma kvist
Problemet är vanligt, tyvärr
bland kärlekstörstande blåbär
att dom alls inte märker att den dom vill ha
är ett blåbär dom ser varje da
Det är konstigt men väldigt förståeligt när
dom ju är just så lika varann som dom är
helt enkelt lika som bär.
Tänk om vi hade haft en färdskrivare i vår arvsmassa som ritat ner hur våra förfäder virvlat fram och åter över jorden för att hitta en plats att slå sig ned på. Och någon att slå sig ned med.
Vilket inte alltid är det lättaste.
MIN PRINSESSA (LÅNGSAMT)
Kortar stegen visar vägen
Lovar att gå långsamt
Inte stressa min prinsessa
har sin egen takt
Och jag tror att andra ser och
tittar till varandra:
Har du sett vad söt hon är
vad lycklig han skall va
Och vi går långsamt, långsamt det går så fort ändå
långsamt, långsamt
Om en stund har tiden sopat undan våra spår
Pratar gör hon och jag hör
hon kvittrar som en fågel
Tänker att det klingar
liksom silverklockors klang
Och hon stannar hela tiden
Ideligen nånting
Så man tror hon just klev ner
från en annan planet
Och vi går långsamt, långsamt…
Glömda dar i tusental som varit
Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig hit
Det var ett virrvarr utav stunder
Jag var nog vilsen där ibland
Det var en bucklig väg, Men jag kom fram
Och vi går långsamt, långsamt…
Dom där spåren på savannen i Afrika … Plötsligt har hon vänt sig om och blivit stående en stund. Jag har alltid undrat varför, tills jag nyligen läste att i hennes spår finns avtryck efter en liten en som tultat efter.
Såklart.
SKULLE VI KUNNA TRÄFFAS?
Skulle vi kunna träffas
Jag tror det vore bra om vi gjorde du och jag
Satt ner en stund och prata bara ett litet tag
Inte om nånting särskilt
bara höra vad du gör och hur det går
Och lite grann kanske du ibland undrat med hur jag mår
Bara säg när du kan så kan jag
Dag eller kväll det går bra
Ingen känner dig som jag
Och ingen känner mig så bra som du
Vi kan väl inte låta allt försvinna nu
Träffas som två normala skall vi väl klara
Du kan väl svara att du kan
Du vill väl inte heller
att vi skall bort tappa varann?
Fast bara om du vill det
Jag skall inte Ställa till det kära du
jag har varit dum, men du kan va lugn,
jag är helt annan nu.
Bara säg när du kan så kan jag
Dag eller kväll det går bra
Ingen känner dig som jag
och ingen känner mig så bra dom du
Du kan väl inte låta allt försvinna nu
Skulle vi kunna träffas
Bara ett litet tag
För vi kan väl vara vänner?
Yeah right!
SOM BARA HIMLEN MINNS
Det gick lång tid på jorden innan du och jag fanns
Det var hårt, dom fick slita för att ha någon chans
Det var skogen och jorden det var plog och gevär
Långt innan vi var här
Där var byn, där var kyrkan, det var plikt, det var tvång
Det var drömmar som grusades gång efter gång
Det var lycka och längtan lust och begär
Långt innan vi var här
Och jag vet nästan ingenting om det som var
för det finns nästan ingenting kvar
Och jag kan gråta över dom som längre inte finns
Som bara himlen minns
I huset som vi bor i har det ekat av namn
Man har vyschat och ropat medan tiden gått fram
Någon har drömt om bättre tider och en ljusare värld
Långt innan vi var här
Och jag vet nästan ingenting…
Farfarsmor hette Anna Stina Johanna Henriksdotter. 1896 kom hon gående över isen från Finland med sina två söner. Mer än så vet jag inte om henne. Och mammas gamla album är befolkade av människor som jag önskar hon hunnit berätta om.
LEDSEN SÅNG
Vi går i solen, men du spår regn
Du ser en stenig mark där ogräs växer
Jag kallar det en äng
Vi går i solen men du ser skuggor överallt
Och det blir kallt
Du får en ledsen sång, det tror jag du behöver
För det verkar inte som din sorgsenhet går över
Och det är väl så du vill ha´t
Och dina suckar jag tror dom väger flera ton
Och jag förstår att det blir tungt för bröstet
att bära runt på dom
Du är förtvivlad
och räknar allting som gått fel
(då blir det en del)
Här är en ledsen sång för dig som du kan sjunga
så dina dagar kan bli ännu mera tunga
Det är väl så du vill ha´t
Jag hittar ingenting som tröstar dig
Jag tänker att jag tror du trivs
Det är nåt annat du vill ha av mig
Du får en ledsen sång till livs.
Jag går i solen Du går bredvid
Om jag kan se ända till horisonten
så kan du med
Och fastän vädret är så fint och solen lyser
Så drar du jackan hårt runt kroppen för du fryser
Och du fnyser åt mitt tomma, dumma prat
Det är så du vill ha´t
Här är en ledsen sång för dig som du kan sjunga
Och dina dagar kan bli ännu mera tunga
Det är väl så du vill ha´t
Ibland får man sällskap en bit på vägen av nån som gnisslar tänder och sparkar i löv utan att man riktigt fattar varför. Det kanske är en elak sång men det är inte alltid man orkar.
VÄXTE FAST I JORDEN
Jag ville allting skulle brista
Att själva himlen gick itu
Jag tänkte allting går att mista
men så kom du
Det var så lätt när allting hände
Så lätt som inget kan förbli
Jag tänkte allting har en ände
men så kom ni
Och så blev hela livet verkligt
Den värld jag hade gått bredvid
blev än mer vacker, än mer märkligt
Jag växte fast i jorden
och jag blev dödlig jag med
Nu vill jag ingenting skall hända
Det är som allt är gjort av glas
Törs knappt gå framåt eller vända
Är rädd att nåt skall gå i kras
För mig fick tiden gärna stanna
och alla timmar sluta slå
Men tiden själv vill något annat
Den tickar obönhörligt på
Och så blev hela livet verkligt
Den värld jag hade gått bredvid
Blev än mer vacker, än mer märklig
Jag växte fast i jorden
och jag blev dödlig jag med
I Baron von Münchausens sista äventyr avsäger han sig sin odödlighet och väljer att åldras med sin kära. Först då blir han en del av världen.
Jag tror jag förstår nu.