1985 blir jag antagen på Dramatiska Institutets Radioproducent utbildning. Jag bestämde mig för att försöka bevisa att jag kunde klara mig utan att vara rolig, skämtsam, eftersom jag fått en känsla av att det inte riktigt räknades.
Det första större projektet skulle handla om döden och blev till slut ett reportage om pensionärsdans, det andra om tjänstemän på statliga verk kom att bli ett porträtt på en man som ägnat sitt liv åt att sortera fanor erövrade under 30-åriga kriget. De blev ”dessvärre” ganska roliga och båda två kom att sändas i P1, ”Twilight Zone” och ”20 000 Fanor” har jag för mig dom hette.
Radioteater
Det andra året på DI låg fokus på radioteater. Jag hade väl hunnit få lite självförtroende och ville vara motvals mot det jag tyckte var ”vanlig” radioteater. Det blev en actionthriller på en gammal Modesty Blaise serie, ”Psykospionen”, full med biljakter, feta smockor, svischande kastknivar och agentmusik som P3-teatern köpte och sände.
Slutproduktionen blev, som brukligt är på DI, någon slags självuppgörelse: En pjäs om en strulig, gitarrspelande kille vars ständiga skalövningar till sist leder till att han löser upp sig själv i tomma intet och återuppstår som en snöleopard bland Himalayas berg. Flummigt som fasen. (Men självuppfyllande inser jag nu, 25 år senare står jag på en bergstopp i Mongoliet, öga mot öga med en… snöloepard!). Den såldes också till P3 och sändes ett par gånger.
Ljudscenograf
Med det i bagaget började jag min radiobana efter DI som ”ljudscenograf”, kan man kanske kalla det. Jag fick ansvar för att ljudlägga ett projekt med tio kortpjäser i P3 under hösten 1987. Jag fick även regissera tre pjäser: ”Departementet för död”, ”En bra dörr behöver inga lås” och en till vars namn jag inte kommer ihåg. Kanske för att där stack det iväg med mina konstnärliga ambitioner, ljudläggningen tog över helt vilket manusförfattaren förståeligt nog inte alls uppskattade. Slut med radioteater karriären där.
Efter det reste jag runt i sydostasien ett halvår och gjorde radioreportage till morgonprogrammet ”Radioapparaten” och reseprogrammet ”En cool kille kommer hem”. Gjorde reportage till P3:s olika ungdomsprogram som ”M” och det erotiska programmet ”U-båten”. 1988 var jag nyhetsreporter på radio Kalmar och parallellt med det gjorde jag den egna programserien ”Radio Glassnost”, ett sketch program som gjorde upp med misshälligheter i Sverige och som blev det egentliga avstampet till att radiobanan tog fart i och med att jag fick hålla i humorprogrammet ”Glädjetåget”, ett skruvat, ljudmättat och ganska vasst program som rullade i flera år runt 1990. Sketcherna gjordes av Magdalena Johanesson, Karin Gidfors, Hans Rosenfeldt, Robert Gustafsson, Erik Blix, Johan Paulsen, mf.l. Programmet belönades med radions Ikarospris, för att vi vågat flyga så högt.
Mellan 1989 och 1992 gjorde jag ”Sommartoppen” tillsammans med Lotta Bromé. Efter det fortsatte sommarturnéerna med ”Under Solen” som sändes i P3 mellan 1993 och 96 (tror jag).
Somna/Vakna
Hans Rosenfeldt och jag fortsatte samarbeta efter Glädjetåget och gjorde ”Somna” i några år. Ett nattsuddarprogram som skulle hjälpa lyssnarna att just somna. Fårräkning och kollektivtandborstning ingick. Hans skrev otroligt kusliga rysare och jag skrev så fint jag kunde små noveller eller godnattsagor. Återigen med så mycket ljudläggning det någonsin gick. Efter något år övergick vi till att göra ”Vakna” då vi istället skulle väcka lyssnarna så varsamt det gick på lördags (eller om det var söndags)morgnarna.
Någonstans i mitten av nittiotalet gjorde jag också ”Bonus” dit barn fick ringa in och ställa frågor till en expert i studion om rymden, dinosaurier, mat, frisyrer… allt möjligt. Och där någonstans ebbade sedan radiomakandet ut. Lite synd, det är ju jäkligt roligt.
Sommar
Jag har fått vara ”Sommarvärd” i P1 tre gånger genom åren och då har jag fått lite utlopp för lusten att göra radio. Men jag har nog alltid tänkt att jag bara gjort en avstickare och snart skall in i en radiostudio igen. VI får väl se.