1989 fick jag ett samtal från Anita Bäckström på SVTs barn- och ungdomsavdelning som hört mig på ”Sommartoppen” och undrade om jag ville prova som hallåa mellan barnprogrammen. Mamma var dagbarnvårdare så hela uppväxten, genom tonåren och fram till jag flyttade hemifrån, har jag vadat fram bland barn och fått någon slags självbild om att jag är ”bra” med barn. Så från 1990 och några år fram satt jag med min björn Benny och presenterade filmer i Bolibompa. Jag och Benny krönte den karriären med att vara julaftonsvärldar någon gång runt -92.
1992 blev jag kallad till audition hos produktionsbolaget Strix vilket ledde till att jag blev programledare för ”Direkt från Berns”, tillsammans med Annika Jankell. En underbart rörig liveproduktion med musik, sketcher och intervjuer som gick i TV4 två eller tre säsonger. Jag fick olika förfrågningar från SVT om diverse underhållningsprogram men ville inte.
På radion hade jag profilerat mig mer som en uppstudsig och yvig programledare och var osäker om jag verkligen ville kliva in i dom mer ”breda” sammanhangen. Till sist blev det ungdomsprogrammet ”Bullen” som jag kom att jobba med några år innan jag till slut klev in i SVT:s underhållningsvärld bredvid Arne Hegerfors i ”Det Kommer Mera”, 1995.
1996 uppstod plötsligt ett hål i SVT:s lördagskvälls-tablå som jag och producenten Gunilla Nilars fick i uppgift att fylla. Det blev ”Sverige-Sovjet”, ett rätt ambitiöst och konstigt program som fått ett eftermäle om att ha varit en flopp. Premiären fick taskiga recensioner och var nog jäkligt rörig. Men det tog sig den korta tid det fanns, tittarsifforna gick upp och recensenterna blev nöjdare.
En paus som leder till Eurovision Song Contest
Efter det tyckte jag att jag var klar med Tv-underhållning, tog en paus och letade efter något annat. Reste, läste, skrev låtar och gjorde en show på Mosebacke. 1998 hoppade jag på ett konstigt meta-projekt, ”Nöjesredaktionen” i SVT, en program serie om en Nöjesredaktion som samtidigt också var en nöjesredaktion som gjorde riktiga intervjuer och reportage fast vi som var med skulle vara ”i” våra karaktärer. Tintin Anderzon, Sara Kadefors, Peter Siepen var med bl.a. Det var en rätt tveksam nystart på min TV-bana och jag tror kanske föreställningen jag gjorde på Mosebacke istället blev min räddning. Inte så mycket för låtarna kanske som för det jag gjorde mellan dom. Regissören Hans Marklund var där och tyckte jag kunde vara något för Hamburger Börs. SVT:s Nöjeschef Svante Stockselius var där och tyckte jag kunde passa om programledare för Melodifestivalen. I samma veva klev Harald Treutiger av från ”Expedition Robinson” och jag fick göra en slags audition för det, som gick bra.
2000 var det dags för Sverige att stå som värd för ”Eurovision Song Contest”. Tävlingen skulle ryckas upp, SVT skulle visa var skåpet skulle stå och jag och Kattis Ahlström fick uppgiften att leda schabraket. Alldeles säkert det mest nervösa jag gjort men det gick vägen och är nog mitt mest stolta ögonblick i rutan.
Robinson och Allsång
Expedition Robinson var ett äventyr på riktigt. Mitt första år var vi på Filipinerna och samma dag som inspelningen började drog en tyfon in över ö-världen. Det var kaos. Båtar som drev iland på fel öar, fel stränder, en kakafoni av sprakande com-radios och folk som gjorde illa sig. Stormen slog igen som en vägg mellan dom på öarna och oss iland. Ingen kunde ta sig ut, ingen kunde komma tillbaka. Produktionen låg nere i två veckor och vi skulle just packa och åka hem när vädret vände och hela inspelningen gjordes på rekordtid. Alla möten var krismöten.
Så illa blev det aldrig efter det men det fortsatte att vara ett äventyr alla fem åren jag var med. Jag älskade det. Två månader på en tropisk ö tämligen avskilda från yttervärlden mitt i ett märkligt socialt experiment.
När Robinsson började sjunga på sista versen hade jag ingen idé om vad jag kunde hoppas på härnäst. Jag fick en förfrågan om att göra en ”behind the scenes”-film om Allsång på Skansen. För att göra det lite roligare tilldelade jag mig själv rollen som ”pryo-elev” med blå Lasse Berghagen kavaj och liten pryoskylt på bröstfickan. Det visade sig bli självuppfyllande. Året därpå bestämde sig Lasse Berghagen för att bara göra en halv sommar och SVT behövde någon som kunde hålla ställningarna i väntan på en ny programledare. Pryoeleven fick vikariera, vikariatet gick bra och året därpå, 2003, tog jag över Allsången på riktigt.
Måste ha varit ett hektiskt år inser jag: R.E.A. på Hamburger Börs januari-april, ner till Robinson 2 månader, raka vägen hem till Allsång – hade några dagar emellan att gifta mig på – Allsång in i augusti och rakt på en ny repperiod och ny show med R.E.A. Skrev och gjorde Lisas Sagoshow mitt i allt också.
Det blev sju och ett halvt år som Allsångsledare på Skansen. Det var så mycket som var fantastiskt. Att stå mitt i så mycket musik och bli berörd av alla dom som var där och var så bra. Publiken och all uppmuntran som dom slösade med. Att sluta där var inte lätt. Jag hade nog gärna fortsatt lite lite till men när jag fick frågan om att leda nysatsningen ”Allt För Sverige” kände jag att det var för bra för att säga nej till.
Den norska förlagan var kanske inte så kul men jag tyckte mig se att här fanns möjligheter att berätta massor om landet vi bor i och hur det blivit som det är. Att se på oss själva genom amerikanernas ögon. I skrivande stund planerar jag och producenten Christer Åkerlund den 10:e säsongen så man får väl säga att det gått väldigt bra. Det är ju också väldigt tillfredställande att arbeta med ett program där alla mina dyrköpta studiepoäng till sist kommer till användning. Både ämnena från lärarhögskolan -historia, geografi och samhällskunskap – och så klart mediautbildningen på DI.
Naturprogrammen.
Någon gång i 20-års åldern insåg jag att alla dom där fantastiska platserna man såg i TVs naturprogram ju så klart går att åka till. Det är lite knöligt ibland men det går. Och så fort jag börjat jobba med radio och TV så väcktes väl tanken på att få slå ihop naturintresset med mediajobben. Jag lyckades göra reportage till P3 på mina resor på 90-talet och under 00-talet gjorde jag några inslag till SVT:s Packat och Klart. Men att våga tro att jag skulle platsa som programledare i ett naturprogram kändes ändå väl djärvt. 2011 dök det upp en möjlighet att få besöka ett snöleopardprojekt i Mongoliet. (Dök upp och dök upp, jag har lagt ut krokar och fiskat i hela mitt liv efter en chans att kanske, kanske få se en snöleopard). Jag lyckades sälja in idén till SVT Natur och 2013 sändes filmen ”Örjan, snöleoparden och jag” på SVT.
Styrkt av framgången fick jag igenom ett förslag om en till naturfilm som kom att handla om undervattensvärlden utanför Nya Guinea och om min vän PJ Widestrand som sedan 20 år jobbar som dykguide i området. ”Ett annat liv” sändes i SVT 2015.
Så här i efterhand tror jag att det är lugnt att påstå att båda filmerna var mitt sätt att smyga in en jobb ansökan till SVT:s ”Mitt i naturen” redaktion och senare samma år fick jag äntligen en förfrågan. Lite grand kändes det som om det varit målet hela långa vägen: att få göra naturprogram. Nu, i december 2019, verkar det som vi fortsätter nästa år med en program serie om arktis som uppföljare till ”I rovdjurens spår” som sändes o fjol höst.
Allt För Sverige
Det är inte varje dag man får en riktigt lovande programidé i knät. Men när jag fick några kassetter av den den första säsongen dom gjorde i Norge kändes det som att det här kan bli riktigt bra om man får skruva och slipa på det. Allt För Sverige har jag jobbat med sedan 2011 och är väldigt stolt över att varit med och utvecklat det svenska programmet från start. Äntligen har jag hittat ett fönster där jag kan få utlopp för lärarådran och läsa på och snickra ihop prator om historia och traditioner. 2015 var det 2 miljoner som tittade på finalprogrammet! 2016 var vi i New York och fick vi ta emot en Emmy för Best Unscripted Entertainment.
På samma sätt var det med ”Det Hände Här”, ett program som grävde fram historia på små svenska orter, jag fick äntligen jobba med ett program som kretsade kring historia. Jag är ju trots allt utbildad historialärare. ”Det Hände Här” sändes Våren 2013 och jag tror jag det vann något pris någonstans men just nu verkar det inte bli någon fortsättning.
Barnprogram
Parallellt har jag gjort rätt mycket barnprogram: ”Gretas TV-programs show”, tillsammans med Lars In de Betou (”Putte”) var något av en hit och musikvideorna från den serien visas än idag ibland i barnkanalen.
”Dracula” och ”Den lilla gumman med schischuschlan” var kanske dom som fastnat mest. I TV-serierna ”Var och Varannans Värld” och ”Planeten Pi” fortsatte jag och ”Putte” att göra videor och låtar som handlade om värme, tyngdlag och friktion. Det blev mycket naturvetenskap och till slut tyckte vi att vi borde göra låtar som bara handlade om känslor. Det blev ”Känsliga Bitar” och sedan ”Mycket Känsliga Bitar” med videor om att vara ledsen, arg, sur och, förstås ”Nöjd”.
Tillsammans med min björn Benny gjorde jag ”10 000 blåbärsfrågan” någon gång i början av 90-talet. Skrev manus till olika barnprogram med dockor: ”Magister Munter” inspirerat av min egen pappa som jag förstått var en tämligen munter magister med många udda pedagogiska uppslag. Tillsammans med Hans Rosenfeldt skrev jag ”Sigge & Gunnar”, en hund och en igelkott. Jag minns inte riktigt vad det handlade om, bara att vi hade fruktansvärt roligt. En serie om två förvirrade ekorrar, ”Janet och Tova”, hann vi också med.
Så småningom fick jag och Lars In de Betou göra uppföljare till ”Gretas…”, det blev ”En Sagolik Show” en talkshow med sagofigurer som gäster och sedan ”En Gudalik Show” med Atena, Kung Midas och Zeus i pratsoffan.
Muséet
Museet var ett barnprogram som sändes våren 2015. Ett tävlings program två lag med barn fick tillbringa en natt på ett museum när allting väcks till liv. Gustav Vasa kommer muttrande gående genom nordiska museet och riddarna på historiska är ute och skramlar. Roligt, lärorikt och spännande koncept och det blev väldigt bra också, tycker jag. Hoppas på att SVT skall få tummen ur och beställa en säsong till snart.
På scen – i TV
En del galor och sånt har det blivit; Grammisgalan 94(?) med Johanna Westman, det var på den tiden fest och gala var samtidigt. Mot slutet kändes det som att stå och prata i en storm. Världens Barngalan fick jag göra två år, 2008 och 2009. En spännande utmaning att sitta och prata tredje världen problematik med Jan Eliasson ena sekunden för att nästa påminna tittarna om att man kan vinna en bil. En förutsättning för att göra dom var att jag fick en chans att bättre förstå vad vi pratade om så jag gjorde reportage från Albanien, Moldavien och Zambia. Det sistnämnda var nog det mest omtumlande.
2001 och 2002 gjorde vi TV av R.E.A (Roligt, Elakt, Aktuellt). Det är det mest slitsamma jag varit med om vad gäller TV. Vi spelade föreställningen på kvällarna, repade in nya gästartister dagtid halva veckan och spelade in sketcher andra halvan. Och skrev manus mitt i.
Men det blev bra. Särskilt säsong 2. Däremot kände jag inte pallade med att göra en säsong 3 efter det. Lite synd kan jag tycka nu.
Jorden runt
Mellan 2001 och 2006 gjorde jag reportage till ”Packat och Klart”. Det hann bli uppåt ett dussin. Dom allra flesta tillsammans med min fru Kerstin som fotograf. Från Okawango i Botswana, Pantanal i Brasilien (jag dras till träsk), Kambodja, Laos, Vietnam, Malaysia, New York, Costa Rica, Australien, Marrakesh och på dykbåt utanför Thailand.
Allra mest spännande med det var nog att sitta och redigera efteråt och vända och vrida på bilderna och försöka få ihop det trots alla missar man gjort. Jag tror jag egentligen vill bli redigerare.
2011 åkte jag till Gobiöknen i Mongoliet och gjorde en naturdokumentär om Snöleoparder och om en Örjan Johansson, svensk forskare på plats som försöker lära oss mer om det sagolika kattdjuret. ”Snöleoparden, Örjan och jag” heter den och sändes våren 2013 i SVT.
2014 åkte jag till Raja Ammat utanför Nya Guinea och gjorde en film om dom fantastiska korallerna, min nästan lika fantastiska kompis PJ – som sålde allt han hade och bytte liv, flyttade från Södermalm till en dykbåt i Sydostasien – och mig, som alltid undrat hur det skulle varit om det var jag som valt det där andra livet. ”Ett annat liv” hette filmen och sändes våren 2015.
Och jag sa fel förut, jag tror jag vill bli naturfilmare menar jag… och redigerare.
Mitt i naturen
Våren 2015 började jag jobba med ”Mitt I Naturen”. Det är ju också verkligen en dröm som slår in. Jag har såklart alltid hoppats på att någon gång få jobba med något jag verkligen brinner för: Djurvärlden, regnskogar, savanner, våtmarksområden.. hela biddevietten. Jag är en av tre programledare och häftigast hittills var nog resan till Borneo i maj 2016 på jakt efter noshörningar som man trott varit utdöda! Men att följa med Sebastian Kirppu till en svensk orörd svensk naturskog och ett oförglömligt minne även det.
Robinson – igen!
I mitten på juni 2022 fick jag ett oväntat samtal. En av TV4:s chefer ringde och undrade om jag ville programleda Robinson. Igen. Nu. På en gång. Nästan. Om fyra veckor.
Jag skrattade och sa att det var det knasigaste jag hört, att jag var smickrad men så klart jag inte kan. Jag kan inte avbryta sommarplanerna med familjen, inte minst skulle ju Kerstin, min fru, spela med Håkan Hellström på Ullevi. Det har vi ju sett fram emot hela långa pandemin. Det kan jag ju inte missa. Och TV4? Blir inte det konstigt med SVT då. Och Robinson och ”dokusåpa,” det var jag väl ändå klar med.
Jag fick en stund att tänka på det och ganska snabbt efter några samtal med familjen så hade jag vänt 180 grader. Det skall så klart bli topp skoj. Jag älskade ju att göra Robinson. Och nu skall jag få göra det igen. Inte minst barnen hejade på, vilket var nog så viktigt.
Och så blev det som det blev och nu har jag gjort 3 nya säsonger och tror väl att det även blir en fjärde. Och det är lika kul som någonsin.
